När man blivit van vid något är det svårt att inte gör det längre. Det blir snabbt ett problem när det försvinner. 
Jag hade blivit van vid att inte sova ensam utan ha någon där som andades en i nacken. Blivit van vid att inte alltid sova ensam. Känna sig speciell. Nu sover man helt plötsligt ensam. Hela tiden. Det blir en jobbig känsla. Inte det att jag inte känner mig omtyckt eller ensam på det sättet för jag har mina vänner men jag har ett tomrum. Ett tomrum som jag inte tror kommer fyllas på ett bra tag. Nu geller det bara att göra det till en vana att sova ensam. Jag är nog inte ensam om att känna såhär. Antar att alla känt denna känslan fast på olika sätt men det gör inte känslan mindre jobbig. Det är nästan svårt att sova på nätterna. Det är nästan så att jag inte vill sova för den känslan kan ligga och gnaga på mig i timmar. Jag sitter uppe tills jag nästan deckar sen går jag till sängen. Speciellt på kvällar blir det såhär? Det är något med kvällar och kärlek. Man blir typ mer kärleksfull. Iallafall jag.