Killar. Det har jag alltid vart bra på. Jag blir lätt kär och kastar mig snabbt ut i kärleken men det kommer aldrig hända mer. Jag vet att det är lätt att säga att man inte ska ha kille mer och att det kommer ändras men då får det vara så för nu skriver jag hur jag känner just nu. 

Ända sedan jag var ett litet barn har jag haft kille. Eller ska jag säga killar? När jag gick i 2an så hade jag massa killar på samma gång och jag tyckte inte det var något konstigt med det. Asså nu låter det som jag är världens player. NEJ det är jag inte jag var liten och dum och visste inte vad som var rätt. Sen blev jag större och det blev seriösare. Jag vet inte om jag ska kalla allt seriöst direkt men jag trodde ofta att jag blev kär. Men det var jag inte insåg jag sedan. Sen slutade jag 9an och då kom nog min riktiga chrush eller vad man nu säger. Då insåg jag att alla andra gånger jag trodde jag var kär var jag nog inte riktigt det. Utan det var barndomskärlek om ni fattar? Missuppfatta helst inte mig nu, jag har inte vart tsm med hela världen om det låter så och alla gör vi misstag! Sen blev jag nog kär som sagt. Allt är ju jätte bra när man är kär. Man är så lycklig man bråkar men allt löser sig och allt är bra. Sen tar det slut och hela kroppen bara lägger sig i koma. Man inser att kärleken var en stor bit av livet. Man kämpar sig upp och ett bra tag efter så blir man kär igen. Kanske inte den kärlek folk har när dom ska gifta sig för den måste man arbeta upp tror jag. Men man blir kär. Så satsar man allt. Jag satsade allt och blev totalt sågad. Det sättet jag blev sågad på kommer jag aldrig släppa. Jag har glömt det. Är inte sur på sakerna som hände men jag kommer ALDRIG bli mig själv igen. Människorna som sårat är jag inte sur på. Männiksor gör misstag men en sak som är jobbigt är att hela mitt liv är sågat. 

Just nu känner jag bara att killar inte ska vara en del i mitt liv. Det är lätt för mig att säga. Men nu handlar det om att även göra. Jag ska inte satsa på killar, inte tjejer heller om ni blev förvirrade nu. haha men jag ska vara ensam. Med vänner och killar det är inget som behövs. (POJKVÄNNER menar jag nu) Detta kommer jag säkert "ångra" att jag skrev men ni vet hur det är när man sitter och är ledsen över nått man skriver saker man sen undrar varför man skrev men det är en del av allt. Skriva av sig dumma saker. Det älskar jag med bloggandet och ni får möjligheten att läsa. Alla har vi dåliga perioder och jag skäms inte över det. Ni är inte ensamma. We will all make it. Det tar bara tid.